Livet är allt för kort och kan när som helst slitas ifrån människan. Tankar som "det händer inte mig" är det nog många som tänkt, men ack så fel det är. Inatt försvann en liten stjärna från himlen, en liten flicka fylld av glädje. Precis som vår lilla Wilda. Någons barn. Någons lyckopiller. (Något bara till låns)
Mitt hjärta gråter för dem som förlorat sitt barn, sitt lilla hjärta och jag önskar verkligen inte att någon hamnar i den sitsen. Och som en kvinna sa, ur ett reportage på TV4:s nyheter om tsunamin för 5 år sedan : Var rädd om varandra och tala om hur mycket ni älskar varandra, oftare än vad som görs idag. Det var en mycket klok kvinna, märkt av sin sorg och kärlek.
Men är det så svårt att tala om hur mycket man älskar någon? Ja, tyvärr. Det borde vara enklare egentligen. Dels kostar det inget att säga, men effekten är så pass mycket större.
Var rädd om varandra och tala om för dem du älskar hur mycket du gör det. Imorgon kan det vara försent.

En tyst minut för en Nova som nu är borta. Många tårar för hennes nära och kära.