Long time, no see... eller vad det nu heter. Har haft bloggtorka och ett barn som har de *#%# tänderna som lyser med sin frånvaro, men märks får förbaskat väl! Upp-och-nervända helgen med ett gråtande barn och en massor av bröder, flickvän, mamma och pappa, som försökt att trösta och få gullungen att skratta igen. Men där gick vi bet, speciellt kvällstid. Vid 23-tiden, när jag kände mig som en överkörd grävlig utskitet päron man var helt slutkörd, då drog det igång och fröken ville inte alls sova. Tyckte så synd om Wilda när hon vaknade med ett ryck och varje gång började hon att storgråta. Vad kan man göra då? Inte mycket.

Idag är det i varje fall en solskensdag. Lampor är roliga och gula bollar, men snart blir det allvar. Vi ska till BVC i eftermiddag och då får vi veta om vi ska risas eller rosas. Har hon gått upp eller inte? Jag har hört ett antal som fått skäll av sina BVC-sköterskor av olika anledningar, men vår Maria, hon är guld hon!!
Bilden här ovan är tagen för drygt ett par minuter sedan och efter en lång brottningsmatch med hårsnodden. Om ni tittar noga överst på bilden, så kan ni se en liten tunn tofs sticka upp. Innan vi far ner till BVC så blir det de prickiga strumpbyxorna som ska krånglas på...eller ålas i. Har jag nämnt att långärmade kläder inte är att föredra just nu? "A-lull-lull", säger Wilda. Det betyder nog, "Det har du helt rätt i morsan!".
Nu ska vi fortsätta här. Hörs senare!!