Nu är det april och det är dags att fundera på framtiden. Tiden har gått så otroligt snabbt hemma tillsammans med Wilda och snart är fröken Fisfilur ett år. Själv blir jag bara 36 år varje år som går. Hm...jag undrar hur länge man kan hålla på med det?
Studierna är snart satta igång och det är en hel del förberedelser innan skolan börjar i höst. Funderingar på hur upplägget ska vara, ekonomin och framför allt barnomsorg. Det finns många uppslag för det och Wilda är redan satt i dagiskö. Det ultimata för unga fröken är att hon skulle slippa att vara alltför långa dagar och kanske kunna vara ledig någon gång i veckan. Men, men...den som lever får se.
Nu väntas i varje fall födelsedagar till höger och vänster, men för första gången på länge så har jag plitat ihop en önskelista.
* Sova en natt rakt igenom, utan att få ha nattvak
* Frukost på sängen
* Kramar
* Ännu mera kramar
* Umgås med människor som jag tycker väldigt mycket om
Det låter inte så pretantiös, men faktum är att några andra punkter har jag ändå...men det är mer kamerarelaterat till den framtida kameran. Eller en plinkplonkgitarr som man inte behöver stämma om stup i kvarten!!
Visst är det så att även vuxna människor önskar sig saker, trots att vi är väldigt duktiga på att säga: "Nej, jag önskar mig iiiiiingenting." Trots det så har ändå de flesta förhoppningar om något eller åtminstone att de blir uppmärksammade på deras födelsedag. Det kan jag uttryckligen se hos en del i min närvaro. Trots att de påpekar  att de inte kan, har tid eller fantasi, vad det gäller andras födelsedagar, så när deras födelsedag kommer infinner sig en glädje och förhoppning om att just den dag få bli speciellt uppmärksammad. Frågan är bara vad som är skillnaden och varför?
Jag ska i varje fall fira min födelsedag med mina nära och kära. De som inte kan komma dagen då det smäller, vet jag att de trots det skickar en tanke.