Sedan vi var på öppna förskolan i torsdags, har Wilda "pratat" i telefonen. (Det var ett par större tjejer som höll på med det och det gjorde intryck på Wilda.) Lilla fröken Fisfilur pratar och pratar hela tiden och allt möjligt är en telefon. Det kan vara boken, klossen, ja till och med hennes smörgås! Allt är bra förutom det dåliga!!
För att göra något kul av det, bestämde vi oss för att ringa upp farfar och farmor på landet. Sagt och gjort, numret slogs och Wilda satt med telefonen vid örat. Under tiden som kopplingstonen gick fram pratade Wilda "käpp-käpp, te-te", men blev knäpptyst när "farfar" svarade. När pappa tog telefonen och skulle prata med farfar, visade det sig att det inte alls var farfar!! Vi hade nämligen vänt på sifferkombinationen och kommit till en helt främmande människa! Farbrorn fick en förklaring av pappa och ett nytt försök gjordes.
Wilda gjorde samma procedur med att prata när kopplingstonen ljöd, men när väl farmor svarade, då var det roligare att lyssna till hennes röst. Konstig manick, den där telefonen!
Pappa fick ta telefonen och då satte lilla damen igång med att prata, samtidigt som hon fortfarande var väldigt nyfiken på att pappa pratade i den konstiga pratsaken.
Nu ska vi inte telefonterrorisera flera människor idag. :-)