Idag har Wilda tränat på att stå och med risk för att bli tjatig, så säger jag det en gång till. Ingen som har missat det eller? :-)
Envis som hon är så ska Wilda stå precis överallt och det som känns tryggast för henne, är när hon står på mattorna. Det blir inte så halt och där kan hon stå lull hur länge hon vill. Däremot när hon vill gå framåt, tjoar hon till så att någon ska komma fram och hålla i hennes händer. Händer inte det, sätter hon sig helt sonika på rumpan. I förmiddags var det riktiga rumpstudsar eller dunsar och nu ikväll sätter hon sig lätt som en fjäder. Det blir inte ens en liten duns, utan mer som en nigning.
Att hon gett sig *** på att hon ska klara av att gå själv, märks på humöret. Det är mycket skrik och envisa tjut, men stå och gå försöker hon med hela tiden. Så som hon håller på så lär det nog gå att gå...ja, om ett tag i varje fall. Bilden nedan visar Wildas bula, men den syns med blotta ögat till vänster.
Nu ska jag ut och leta öronproppar och försöker någon prata med mig, så får den personen använda sig av teckenspråk. Har blivit lomhörd på kuppen!!