Just nu ligger lugnet som ett stort filttäcke över vårt hus. Wilda sover som en stock (hoppas, hoppas att hon INTE vaknar pga att jag skrev det nu) och så gör även hennes pappa. Själv har jag svårt att bara gå och lägga mig för att vila. Det blir istället att jag fipplar med dopskivan istället. (Ja, jag vet att dopet var för ett antal månader sedan, men det har varit fullt upp här.)
Fick en kommentar om att man inte ska skriva hur man mår på bloggen, men vad ska man då skriva? Ska man alltid vara glad och sprallig utåt, när man egentligen är ledsen eller förbannad. Och om man mår skit, ja då ska man vara hälsofreaket själv! Undrar vad det är för fel egentligen? Eller ja just det! Det får ju inte vara något fel. "Glömde de..." (Yrrol)
Wilda har hittat en spännande sak på sin elefant. Det sitter en väldigt lååååång tvättbeskrivninglapp på den och då måste den ätas upp! På momangen!! Hon ser lite skeptiskt på mig och undrar nog varför jag i all världen måste ta ett foto just då? Såna är mammor...i tid och otid.
Det som är svårt att vidarebefodra här är alla ljud hon gör och att hon "pratar" nästan konstant. Jag undrar om hon ska bli som sin största brorsa, som höll låda hela tiden. Ja, till och med i sömnen!! Det kan han göra fortfarande i och för sig.
Hos Wilda däremot är det en salig blandning av alla slags ljud, både högt och lågt, bubblande eller bara just grudgeljud. Tur att hon inte gör såna ljud när hon vaknar nattetid!

Som sagt var, tillbaka till dopskivan. När jag sitter här och återupplever september 2009 till januari 2010, så inser jag hur mycket hon har förändrat sig under dessa månader. Helt otroligt vad tiden går fort! Till saken hör att vi vuxna också förändrar oss utseendemässigt, men det ser vi inte på samma sätt.
Kavalkad med en hel del Wilda, från första dagen i hennes liv och fram till januari 2010. Pluttan har blivit stor och är idag 8 (!!!) månader!!! Huga!!  Fast det är ändå roligt som förälder, att få följa henne och även hennes syskon i deras utveckling tillsammans. Det värmer i hjärtat och det är något som jag skulle önska flera kunde få uppleva.
FisenLisen (vilket jag inte får kalla henne för hennes pappa, men så här kan ju inte göra så mycket? Eller?) har laddat upp sig med spagetti och köttfärssås och jag vet precis när hon inte vill ha mer. Då tar hon i för kung och fosterland för att göra sitt berömda pruttljud och ut far maten. Till mesta delen är det spagettibitarna som åker ut och hamnar överallt. Mumma för den som ska städa. :-)
Nu är det dags för att ta nya tag. Lillsmurfen är vaken och kräver uppmärksamhet.
So long och ha det bäst så länge!!:-)