I eftermiddag var vi, som sagt var, på babysång. För en gång skulle var vi där i sista minuten, vilket innebar att Wilda inte hann att frottera sig med de andra bebisarna inna det drog igång. Rätt stillsam, för att vara Wilda, satt hon där och lyssnade/klappade i händerna till välkomstsången. Sen vaknade hon!! Med sällskap av två andra muntergökar tävlade hon om vem som kunde hojta högst. Som tur var så hann de inte köra tävlingen klart, men då hade redan trumhinnorna spruckit på de flesta av oss som satt där.
Nästa upptäckt var en liten docka, som låg bredvid oss i ringen. Det var var Wilda trodde i varje fall och hon var väldigt på sig för att få undersöka leksaken. Dessvärre var det ingen leksak, utan en liten tjeja på två månader, som låg där lugnt och stilla, alldeles hänförd över allt som hände. Det många av oss mammor reflekterade över var att det kändes så länge sedan våra barn var såååå liten. Men det är inte så länge sedan. Det är bara tiden som gått så snabbt och våra barn växt som ogräs. Söta ogräs.

Dagens babysång blev inte som den brukar vara i varje fall. Wilda tappade snart intresset och mycket annat blev intressantare. Som till exempel kompisen som paxade leksaksspisen och varje gång som Wilda gick fram emot det, så tog han helt sonika hela spisen och gick sin väg. Och där stod Wilda helt förundrad över hur det hela hade gått till.
Fröken var trots allt med på slutet av babysången och när vi åkte hem såg jag hur hon nickade till, men när jag öppnade dörren till hennes sida möttes jag av världens varmaste leende. "Glöm att jag sover", tycktes hon tänka.

Nu ska jag iväg och röra på mig, vilket är välbehövligt. Ha det bäst och njut av kvällen.