Under senare eftermiddagen gästade Wilda mellanbrorsans innebandylag tillsammans med pappa. Det var lattjolajbans att se de stora killarna värma upp och själv stod hon utanför sargen och vände och vred på sig. Så hade hon ju sett de stora killarna göra, så då måste man ju göra likadant! Det är väl i det här fallet som man inser igen, att barn gör inte som vi vuxna säger. Barn gör det vi vuxna gör. That's it!!

Imorgon blir det att fara iväg till storstan och äntligen få väck Wildas gips. Inte för att det hindrar henne med sin framfart. Nope, inte det minsta, men det är nog lite mer smidigare utan själva gipsskenan. Däremot har den tjänat sitt syfte redan, då hon knäckt sönder den vid armbågen. Vem har sagt att man inte kan äta med gipsad arm?, tycktes hon tänka i det läget när det hände.

Nu sover mina kära, Wilda och sambon, och själv ska jag nog göra detsamma. Det blir en lååååång dag imorgon. Natt, natt...